This day´s a spinning circus on a wheel

Det blåser storm.
Håret står rakt upp, lite som en tokig mohikan
o jag säger till mig själv om o om igen att jag verkligen måste göra
något åt min ickebefintliga frisyr.
Att raka av allt känns ännu lite mer lockande när en stor slinga hamnar
i mitt ena öga o resten i min mun.
Folk tittar lite på mig där jag går i sidled över parkeringen o spottar, fräser o blinkar.
Jag tittar tillbaka o ler, då tittar de bort.
Det slår aldrig fel.
Hör plötsligt ett vinande ljud o vänder mig om för att hitta ljudkällan.
Finner endast att det verkar förfölja mig o upptäcker snart att
det kommer ifrån min egen bröstkorg.
Inser att jag svalt stormen.
(Dumma flicka, gäspa inte i full motvind!)
Det vinande ljudet kommer ifrån alla hål i mitt hjärta, ett irriterande tvärdrag
drar genom min kropp o jag huttrar till.
Knäpper jackan o springer till bilen.
O under dagen skiftar stormen mellan hårda vindar, störtregn, hagel
o stundtals även lite sol.
Ett tag skymtade jag en regnbåge ovanför det vänstra ögonbrynet.
O jag försöker balansera övergångarna men känner mig som
en tokig clown som försöker jonglera på en enhjuling.
Förvarnar om lågt flygande föremål, men ingen lyssnar.
Tappar till sist tålamodet, stoppar fingrarna i halsen o kräks ur stormen.
Märker inte att du står i min väg innan det är försent.
O alla nariga vindar, hagel o regn sköljer över dig i form av anklagelser o hårda ord.
Hur kunde du, varför gör du såhär, har du inget hjärta, förstår du hur jag mår?

O jag tappar andan när stormen lämnat mig.

Sitter på en stol o bara skakar.
Känner mig lättad en kort stund, men vet...
en storm ger sig sällan så lätt.

Där älvorna dansar dit längtar jag jämt...

Jag kanske känner för mycket, för fort.

Rusar med huvudet först mot en stenvägg.

Kanske är det lättare för mig att kasta vackra ord?

Jag har inte så mycket att förlora.

Men jag är rädd för att förlora dig.

Jag tar inte lätt på känslor.

Jag tar knappt ens lätt på närhet.

Men jag kan inte sluta att tänka på dig.

Din doft, dina läppar, din hud, din röst.

Att jag vill somna i dina armar o vakna likadant.

Att jag vill lära känna dig.

Men jag är ledsen att jag blir sådan här.

Jag antar att det inte ingick i manuset

att jag skulle känna något annat än eventuellt lite åtrå.

Jag glömde lite snabbt att jag bara är en biroll o att

jag inte innehar huvudrollen i din film.

(även fast att jag alltid kommer hävda att det blev något fel under castingen)

Men jag har tusen melodier i hjärtat...

Jag flyger över ett land,
som gjort mig lite tjurig o tyst.
Men jag har tusen melodier i hjärtat...

Jag vill nog bara så gärna känna...något?
Det var så himla längesedan.
För att överleva stängde jag av det mesta.
En försvarsmekanism som kickade in när
alla tårar var slut.
Man måste ju fortsätta.
Ta en dag i taget,
det kommer att bli bättre.
O det blev det, det tog bara längre tid
än vad jag hade räknat med.

Jag kan inte höra hans röst inuti mitt huvud längre,

ens om jag försöker.

Tydligen verkar det bara finnas två lägen på
"känsloskalan"
Av eller På.
Jag trodde väl kanske inte att det skulle bli
så överväldigande att sätta på allt igen.
Funderar över om jag missat någon liten
ratt någonstans för att finjustera det hela?
Vill kräka ur mig kärleksförklaringar o vackra ord.
Saknar närhet så mycket att det nästan gör ont.
Blir nästan lite som ett slags beroende?
Man letar efter sin "fix" för att stilla begäret?
Måste nog bara ta ett djupt andetag o låta alla dessa
känslor skölja över mig.
Se vad som som finns kvar när det är över.

Men just nu hade jag kunnat ge ett kungarike för en kram.

I min drömda sagovärld

Jag har alltid haft en kraft att berätta sagor.
Att skriva vackra ord som förtrollar människor.
Kanske är det därför jag så fort ger män som betytt något i mitt liv
andra karaktärer.
Eller så är det bara min rädsla för att saker
o ting ska bli på riktigt?
Först då kan de skada en djupare än på ytan.

Det började någonstans med Gycklaren.
Pojken som hade ett större hjärta än han
själv nog visste om.
Med honom hade jag de roligaste åren i mitt liv.
Men jag var alldeles för ung när vi möttes.
Vi var inte menade för varann,
men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Jag flydde vidare till mannen jag kallade för Trollkarl.
En man som kunde trollbinda en med sin röst
o som lindade en runt sitt lillfinger.
Tyvärr visade han sig mer vara Näcken.
En man med fiol som lockade unga kvinnor i fördärvet.
Men så länge jag fick vara hans "Flickan med rovdjurständerna"
lät jag honom locka mig.

Sedan kom Yrvädret in i mitt liv
med blixtar o dunder.
Inte en tråkig stund hade man med honom.
Men efter att tag blev jag åksjuk av den höga hastigheten
hans liv innebar o jag flydde igen.

Efter en mellanlandning hos Trollkarlen
hamnade jag hos Piraterna.
Den ena egoistisk, självgod o elak
(fast med de vackraste bruna ögon)
o den andra som var världens snällaste,

naivaste o mest kärleksfulla.
Den sista stannade jag hos ett tag, han fick
mig att känna mig älskad o jag låtsades
att det kunde fungera.
Men med så många mil mellan varandra var det dömt att
misslyckas.
O han gick.

Så, iväg igen.
Denna gång hittade jag gitarrpojken.
En man som jag föll pladask för redan som 18-åring
o som kom tillbaka in i mitt liv igen 8 år senare.
Den här var jag ganska säker på att jag hade älskat i ett annat liv.
Han var min själsfrände o jag hade aldrig känt mig så
hemma hos någon annan som med honom.
Visade sig att även själsfränder kunde
vara lögnare.

Fick PANIK o anföll första bästa dansare
som luktade gott o dansade bra.
Hittade en Björntass.
Låtsades en natt att jag var lycklig

Märkte hur trasig jag började bli så jag gick tillbaka
till det jag kan bäst.
Jaga luftslott.
Hittade en liten Valp.

En pojke på 23 år med en gudomlig röst.

Vad jag inte väntade mig var att jag fann något mer
än det jag sökte.
En fantastisk person med en så stark charm
att han slog omkull mig.

Men luftslott kan man ju inte behålla,
så jag hittade en ny danspojke.
Jag kallade honom Rickard.
Något annat namn fick han aldrig.
Jag var trött på mina sagor men bestämde
mig för att denna ville jag leva lycklig med i alla mina dagar.
Några år blev det för all del, graden av lycka kan väl
i efterhand diskuteras.

Nu var alla sagor borta.

Jag slutade fly till varma famnar.

Satte livet på paus.
Slutade tro på lyckliga slut

Men en liten gnista finns, ibland sprakar den till.

Men tills flamman är stadig igen låter jag mannen 

med de fina underarmarna åtrå mig, o jag åtrår honom

Sådär löjligt mycket att hjärnan stänger ner.
Kanske mest för att med honom kan jag vara någon helt annan
o kanske är det precis det jag behöver,
tills jag hittar tillbaka till den jag faktiskt är.

Tårfyllda avsked o glädjefyllda återseenden?

Ja, snart kommer jag äntligen att få se honom igen.

Som jag har väntat ska ni veta!

Nu kanske man kommer få lite sommarkänsla i bröstet 

o fjärilar i magen, även fast sommaren
bestämde sig för att regna bort?

Det har liksom varit något som fattats lite enda 

sedan vi sade hejdå till varandra i vintras.

Det var ett tårfyllt avsked.

Eller ja, han stod väl mest där o var lång, lugn 

o ståtlig som han brukar, 

o sa att vi antagligen kommer ses till sommaren igen,

 medans jag satt i mitt soffhörn o torkade

bort lite fukt i ena ögonvrån.

Jag har aldrig vart särskilt bra på avsked.

(vadå ses ANTAGLIGEN igen?!?)

Men han höll sitt löfte o på torsdag dyker
han äntligen upp i min tv-ruta igen o vi
ska fixa en herrgårdsflygel tillsammans, Ernst o jag!
Jag kör min del ifrån vardagsrummet här hemma
genom att sitta o kasta beundrande blickar

Torsdag klockan åtta, Herr Kirchsteiger,
It´s a date!

Jag skäms för att säga att du är kvar i mig...

"Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm..."

En del människor kommer in i ens liv med en sådan
kraft att de lämnar kvar ett avtryck i ens egen själ.
Du var en sådan.

O det är så lätt för mig att kasta vackra ord omkring
mig i skrift.
Det är lite det jag gör bäst.
Men när jag står framför dig
blir jag så löjligt nervös att jag inte ens kan

titta dig i ögonen

Skäms för att säga att du är kvar i mig

Har blivit så van att vända alla taggar utåt

att jag intar försvarsposition
När det enda jag egentligen vill är att krama om
dig så hårt jag kan o berätta hur himla glad jag
är att se dig igen.
Att jag saknat ditt leende o din dåliga humor
o att du är vackrare än någonsin bakom de där lockarna

Att du fortfarande kan få mitt hjärta att hoppa

över ett slag...

O jag vet att det är svårt att vinna ett slag du 

aldrig vågade delta i.

Men på äldre dagar verkar jag ha tagit
"bätte fly än illa fäkta" 

som mitt livsmotto.
Hela jag är ett tappat självförtroende.

Så, jag biter ihop.

Låter aldrig dig få veta hur jag känner

Jag vet ändå att det inte skulle göra någon skillnad.

Räddar oss båda från den obekväma sanningen

Jag vet att det ändå är alldeles för sent att få försöka visa
vem jag är.

Jag faller, fånga mig! (eller; Såriga fötter o trasiga känslor)

För faller, det gör jag.
Inte sådär himlastormande utav kärlek
utan av ångesten som golvar mig när jag tagit
ett steg in på dansgolvet.
Vadfasenhållerjagpåmed?!

Säger hej
o fastnar med tankarna bakom en

utav dina lockar
Säger inget mer, för jag har ingenting
alls att säga dig...

åhallravackrastedujagsaknardigfortfarandeibland

Yr runt på dansgolvet utan att titta åt ditt håll.
Vågar knappt snurra med rädsla för att kräkas
upp alla förbannade känslor över dig i förbifarten.

Har lovat mig själv att inte ställa till det
den här gången.

O timmarna rusar o kvällen tar slut.
Kramar hejdå
Finner mig själv med att ha svårt att släppa taget.

För kanske är det sista gången jag ser dig.

Vill inte behöva glömma dig igen
Men du släpper mig, o går...

Vandrar mot utgågen i lampornas charmiga sken

o motstår lockelsen att vända om o 

springa tillbaka...
Såren på mina fötter hindrar mig mer än förståndet

Åker hem o söker bekräftelse

hos mannen med vackra armar.

Ber honom komma o slicka bort min trasighet

o lovar att suga av honom hans rastlöshet.

Där älvorna dansar dit längtar jag jämt?

I år plockade jag inga sju sorters blommor för att 
lägga under kudden.
Jag vill ändå inte drömma om dig.
Som straff vaknade jag med kuddavtrycket
från helvetet på ena kinden.
Det är ett säkert tecken på att du börjar bli gammal, 
kuddavtrycken tar evigheter på sig att försvinna.
En timmas skrynklighet innan du kan tackla världen...

Likt förbannat var du där.
Vad var det du inte förstod?
Skickade jag ut mixade signaler via mina tankar?
Jag vill inte se dig igen!!

... förresten, kl 03:45 på ängen där älvorna dansar.

Ses där!

Kanske överkattade jag bara min telepatiska förmåga.
Eller så har jag dålig karaktär t.o.m. i sömnen.
För ingen tror väl på en midsommarnatts dröm längre?
Den kraften dog samtidigt som vi slutade tro på älvor, knytt o magi.

När kuddavtrycket lämnat mig högra kind

har jag glömt dig igen...

...men lova att du kommer tillbaka när jag behöver dig.

PS. Ta med regnbågsglass! 

Så bara ta mig...

Han tror att det handlar om åtrå.
Till viss del har han väl rätt, 
men vad han inte vet är att han är det enda som 
räddar mig från mig själv just nu.

Du är så jäkla vacker o sexig.

Så bara ta mig...

...någon annanstans.

(För här överlever jag inte.)

Jag vet att vi aldrig kommer göra mer

än såhär.

Vi eggar upp varandra med ord o små

beröringar.

Driver någon liten del inom oss

till vansinne.

"Känner du hur hård jag är?"

Nä, men känner du att jag

börjar tröttna på den här leken?

Vi hör av oss då o då.

Berättar hur jäkla het den andra är.

Mest för att påminna om att vi 

fortfarande finns där

o att våra kroppar inte kommer ge 

sig förrän de faktiskt får varann.

Så ta mig nån jäkla gång.

Få det överstökat. 

Det kommer alltid vara upp till dig.

Jag har inget intresse av att slåss

om din uppmärksamhet de få

gånger vi möts.

Dra med mig, gör vad du vill

med mig.

17 år har gått sedan jag såg

dig första gången.

Det är din tur att jaga mig...

You can still change your mind...

(ett äldre alster)

Det är alltid lätt att vara efterklok.
Att år senare se att det där pefekta beslutet inte var så mycket
annat än ett rejält magplask.
Men, då är allt redan försent.
Man ligger där platt på marken med lera i näsan o tistlar i håret
o tänker att "Det där var väl ändå bra jäkla korkat?"

Ett bra tag bestämde jag mig för att ligga kvar.
(Alla behöver vi väl en liten paus ibland?)
Men nu på senare tid har jag fått nån lättare släng
av tourettes syndrom o har känslo-damp a la "Grey´s anatomy"

när det gäller dig.

Förlåt, jag gjorde nog fel val?
Jag saknar dig.

Men kanske saknar jag bara att känna något alls?

Känt mig lite tom det senaste.
Jag är trött på all besvikelse.
Saknad är väl bättre?

Eller?
Kanske var du min person?
Kanske var vi väldigt lika, men jag spatserade runt med skygglappar

för att jag inte ville se nåt positivt hos någon annan.

Han hade mitt hjärta kvar i sitt våld.

Jag borde nog haft en varningslapp just då;
"Känslomässigt instabil, återkom om 6 månader"

Kanske är det bara jag som är egoistisk?

(som vanligt)

Någon liten knasig del av mig som sitter o ropar det högsta den kan;
"Jag är en bra tjej, jag är ett bra val, jag var bara lite trasig- välj mig!"

Som ni hör, det är egot som lever rövare.
Men tänk, bara tänk om jag faktiskt var den.. rätta?

Men vem är jag att ropa nu, när alla andra är lyckliga?
Jag är inte med i Grey´s anatomy, i verkliga livet håller

man käft o inser sitt misstag.

Att man ibland faktiskt bara kan skylla på sig själv...

Men om jag vore med i Grey´s

"If you love someone, you tell them.
Even if you´re scared that it´s not the right thing.
Even if you´re scared that it will cause problems.
Even if you´re scared that it will burn your life to the ground,
you say it and you say it loud
and you go from there..."

Den där jäkla insikten (eller; känslor o dansbandsmusik)

6 år har gått o någonstans hoppas man ju ändå att
man odlat fram lite vett, längs vägen?
Jag hade ju liksom ändå glömt dig?

Några minuter o hundra knottbett senare
hörs ett:
"Hej Sofia..."

O samma löjliga attraktion som då, sköljer över
mig innan jag ens hunnit reagera.
Jag ler lite fånigt.
Vem kunde ana att jag hade en backup-disk inuti
mitt huvud som bara väntade på att få sättas igång
igen så fort jag skulle se honom?

Märkliga sånger om kexchoklad, nattliga promenader
genom Götene i iskyla, försynta pussar,

nysningar i nacken, mopeder, alldeles
för många skamliga förslag för att kunna räknas
o massvis av skratt o webecam sessioner.

Fan.

"Heeej, det var längesedan! Kul att se dig"
hör jag komma ur min mun.

Medans flickan som svor att hon glömt mest står

där förvånad, o försöker överleva känslostormen.

"Och hjärtat längtar ut..."

Groupie.

Det var ju bara det jag var.
Jag jagade luftslott som hobby mellan relationer.

Allt för att slippa känna, på riktigt.

Ett slags bekräftelsehoreri.

Det var ju allt det var?
Gamblade då jag inte hade något att förlora.

När det plötsligt slår mig.
Fasen vad förtjust jag var i dig.
Jag satt uppe sent på nätterna bara för att få prata med dig.
Jag åkte på spelningar långt bort som attan bara för att för en gångs
skull byta ut webcam mot verklighet o låtsades
som att jag ändå ville ut o dansa o vad är väl tio mil?
(Sofia som knappt orkar ta sig till Herrljunga)
O det enda jag önskade var att du bara vore typ ett vanligt
jäkla butiksbiträde på ICA o att jag inte träffat dig
på det sätt jag gjorde.
Jag vågade bara aldrig låta mig känna efter...

O plötsligt kan jag inte andas

Jag biter ihop.
Pratar om florister o katter.
Elaka ex o tappad danspepp.

Åren har gått o livet snurrade vidare.
Det är så lätt att glömma att även andras gjort
det, även fast det liv man själv byggde upp slogs i spillror
o man står tillbaka på noll, bara lite äldre än förut.
Trasigare o tröttare

O jag vet att jag förlorade ett slag som jag
aldrig ens vågade ställa upp i.
För vem är väl jag...
(Helt jäkla fantastisk om någon bara orkade se efter!)

Ville säga så himla mycket, men det var dags att göra sorti.

Jag är inte dummare än så, förstår när saker är meningslösa.
Rusar iväg, tappar en glassko o hoppas att du någon gång
ska orka leta...

Åkte hem, öppnade upp chatten, hittade mannen
med vackra armar...
"Är du vaken...."
Snälla sig att du vill ha mig...

Glömmer

En text som för många år sedan fick mig att börja skriva.
Författarinnan är Åsa Ericsdotter

.............................................................................

Glömmer

Eftersom jag för längesedan glömde.

Dina ord berör mig inte längre, nej inte ett dugg.

Inte mer än vinden som sveper genom mitt hår.

Ditt namn får inte längre mitt hjärta att stanna

(Längre än för ett dygn)

Du berör mig inte mer än en kniv när den snuddar mitt bröst.

Ibland fastnar jag bakom ett andetag

Kan inte träffa dig igen, men det beror inte på något särskilt-

Din doft skulle kväva mig och dina ord kvälja mig.

Jag skulle älska dig. Dina ögon, dina fingrar, dina öron, dina läppar,

din hals, din hårda *** och den förbjudna mjukheten efteråt.

Jag skriver inga brev.

Varför skulle jag göra det?

Du skulle inte läsa dom och jag har inget att säga-

Bara tiotusen ord i kanon och om och om igen i forte

och piano och fruktansvärt välartikulerat, snabbt som fan och andante.

Jag har absolut inget att säga dig.

Inget av ditt har jag kvar, bara ett enda kort på ditt ansikte

och det tittar jag aldrig på-

Bara varje morgon och varje ensam natt och på söndagar och klockan 

fem och sex och sju och alltid varje torsdag, bara när jag råkar komma åt det 

igenklistrade tusen gånger upprivna kuvertet där det ligger, 

och varför skulle jag ens vara intresserad av ditt ansikte?

Ja, det är klart att jag har några papper kvar som jag skrivit till dig,

men bara ett par stycken och där står inget intressant och jag har nästan

tappat bort dom tillochmed, skrynkliga är de också.

Bara några blad med några ord-

tvåhundranitton sidor förtvivlan.

Jag tar aldrig ditt namn mellan mina läppar och de sexton orden du skrev till mig

läser jag aldrig längre-

Sjunger dom och skriker dom och älskar med dom tills de dränks.

Bara tanken på dina fingrars rörelser när du skrev dom åtrår jag.

Femton sår har jag på mina händer.

Ett för den gången du lämnade mig.

Ett för den gången då du lämnade mig igen.

De andra tretton för varje gång du vänt dig bort när jag försökt nå dig.

Jag har glömt dig

för längesedan.

För lögner (och du) passar mellan mina läppar.

~And I know it´s been many years and a hundred love affairs ago~

Jag vet att jag lovade mig själv att aldrig falla för dig.
Men klockan var tre på morgonen o vi skrattade så att
tårarna rann.
O jag insåg att jag var lycklig för första gången på väldigt länge.
Redan där var det försent.

Jag föll, 
lite som när man missar sista
steget i en trappa
-handlöst o helt utan förvarning.

mars 2010

~Älvstoft o gråa hår~

Jag förstår om du glömt mig.

Kanske för att åren har gått eller bara för att du ville

ha bort allt som var jag ifrån ditt huvud.

Jag är sällan värd att minnas.

Jag försökte alltid för mycket.

Livrädd för att inte vara bra nog kämpade jag så enormt

hårt för att få bli en del av dig.

Du, en pojke med vackra ögon som jag inte ens visste något om

mer än att du kunde få mig att känna mig speciell, just då.

En natt fick jag i din famn o jag ångrade varje minut.

Det är inte den jag är, inte ens den jag var då.

Jag blev obekväm i din närhet o magin var som bortblåst.

Jag slutade jaga luftslott o valde någon som fanns på riktigt istället

o stångade huvudet i väggen i så många år med en pojk som levde

för att göra mig mindre.

Bryta ner mig till så små bitar så att jag aldrig skulle gå att pussla ihop igen.

Jag hade levt ett annat slags liv o den delen av mig behövde dö.

Lämnade mina sagor mot den bistra verkligheten.

Jag sa farväl till dig, minns du det?

Den där sommaren i parken när du skulle sluta o jag lekte duktig flickvän åt någon annan.

Jag vände ryggen mot dig o gick därifrån så filmstjärne-aktigt det nu går när

både svett o smink runnit mer än man tänkt sig under kvällen.

Vågade inte vända mig om för att se att du inte ens tittade...

Jag skulle aldrig se dig igen så jag valde att glömma dig.

Men, så var du där igen.

På en bild på instagram,på en scen med ett band.

O du blev på riktigt igen.

Inte ett svagt minne från förr.

O jag blev så jäkla glad o bestämde mig på stört för att jag skulle åka o se dig igen

o fasen vad kul det skulle bli!

Som en tidsresa bakåt i tiden, innan exet gjorde mig till den jag är idag.

O så slog det mig igen.

Du har glömt mig.

Jag gjorde aldrig det avtrycket.

Du var min Peter Pan medans jag var en förlorad flicka som valde att lämna

landet Ingenstans.

Jag har blivit gammal o grå medans du fortfarande gnistrar av älvstoft.

En annan tid, ett annat liv...

~Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion~

Hade jag inte vetat bättre skulle jag nästan tro att han förhäxat 

och trollbundit mig med sina vackra trollkarlsfingrar.

För jag ser ju klart och tydligt att han inte är bra för mig.

(är han verkligen bra för någon?)

Men likt förbannat släpper inte mitt hjärta taget om honom.

Eller ja, det är väl som Maud sjunger;

"Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion."

Fast den delen av min hjärna som hanterar känslorna har blodiga slagsmål

med den delen som har hand om mitt vett.

Resulterar i yrsel och svimmingsattacker.

MEN, det får bli ett slut snart!

Vad håller mitt vett på med?

Hur svårt ska det vara att golva lite åtrå och begär?

En rak höger, PANG!! Borta! Eller?

Är det kanske meningen att åtrån och begäret ska vinna?

Att jag ska höra och se alla dessa tankar och bli galen?

Är det din plan, min trollkarl?

Sitter du hos din vackra trolleriflicka

(som inte vet om att hon går på lina o kastar sig mellan trapetser utan skyddsnät.)

och väntar på att männen med vita rockar ska komma och hämta mig?

kommer du då stå och skratta rått åt mig?

Eller, kommer du ge mig den blicken du alltid gav mig och säga;

"Du är fortfarande vacker."

Även med bakbundna armar.

Får jag välja?

Jag väljer isåfall skrattet.

Jag hatar dina vackra ord mer än något annat.

Säg att jag är ful, tråkig, dum.

Säg...

Förlåt ?

... att du hatar mig.

Nä, psyket är nog inget för mig.

Skulle bli svårt att förklara varför jag är där.

"En trollkarl med långa vackra fingrar förtrollade mig.

Jag blev galen av åtrå....

Ynkliga människa sitter de andra inlagda och tänker redan nu

o jag dreglar lite demonstrativt åt deras håll. De tycker jag är äcklig.

.. Jag hör hans hånfulla skratt när jag sluter mina ögon.

Tillsammans med orden;

"Det gick inte att älska en sån som du."

Nä, ska kanske göra inbrott nån dag i Trollkarlens kammare.

Jag ska hitta hårslingan eller vad han nu använder,

Jag fäller ju ändå bra mycket, vore väl bara att samla ihop på kudden.?

o så ska jag bryta hans jävla förtrollning!

Man leker inte med eldflickor utan att till sist bränna sig.

Du Trollkarl...

Du har snart ingen makt över mig längre.

~Mod & Åksjuketabletter~

"Ibland känns det som att vi är mitt i ögat på en tromb

Allt omkring oss bara snurrar, rusar på.

Vi står helt stilla.

Betraktar kaoset omkring oss.

Intalar oss själva att vi är där vi ska vara just nu.

Att vi är trygga.

Att allt annat är vansinne o galenskap.

Men ändå finner jag mig avundsjuk på världen utanför.

Ser liv gå framåt medans vi bara står kvar på samma ställe

o stampar. 

Trygg, men ändå så osäker.

Någon dag kommer jag ta steget över kanten.

Håll mig i handen, älskade du?

Yr med mig ut i verkligheten o se vart vindarna tar oss?

Om du tar med lite mod tar jag med åksjuketabletter."

~Isprinsessor~

Jag är en Isprinsessa.

Jag virvlar runt o gör snirkliga piruetter

o trippelhopp tills du plötsligt lägger krokben på mig

o jag far framåt i en oanad hastighet.

Landar med näsan först.

Du skrattar o håller upp en skylt.

10 poäng.

Jag ler lite under blodet som rinner ner över min mun.

Nöjd över det faktum att du iaf ser mig.

(Hoppas att alla tänder fortfarande sitter kvar)

Tänker tro att det var som när man var liten, att kärlek börjar med bråk.

Men när jag masat mig upp är du borta igen.

Är lämnad kvar med nya skrapsår på hjärtat.

Så jag går hem.

Stoppar bomull i näsan o plåstrar om mina sår.

Glömmer att det någonsin hänt.

Glömmer dig.

Men du är den där sårskorpan som jag borde låta bli att klia på

men en dag snuddar min armbåge soffryggen o klådan

kommer tillbaka precis när den lagt sig.

Kliar tills jag blir tokig o sårskorpan är åter i mitt

medvetande.

Så jag virvlar vidare, vackrare än någonsin.

Gör häftigare tricks för var dag, o skriver ditt namn i isen,

för att du ska se, för att du ska förstå.

Men du ser mig aldrig igen.

För dig är jag bara en Isprinsessa bland så många andra.