Manly whatnots

O lite som mina malar dyker upp här hemma
på somrarna
(Ja, jag försöker hitta vart satan de kommer ifrån)
dyker det också upp diverse manliga beundrare såhär års.
O vad gör jag?
Tackar vänligt men bestämt nej till varenda närmande
som görs.
Det går lite automatiskt.
Tack, men jag är inte ute efter nåt nu.
Tack, men jag är redan upptagen.
Tack, men DU är redan upptagen..
osv.
(Tack men jag är knäpp, är lite utav en ny favorit)

Men det kliar lite i kroppen på mig ändå?

Fick en snap för ett tag sedan med orden:
"Så fröken, vad vill du ha gjort innan du droppar av då?"
o då minsann häver jag ur mig:
"Du ska hångla upp mig bakom den där jäkla logen
i Hökerum, som vi alltid sagt, innan jag droppar av"
Den tanken hade gjort mig till ett nervvrak för

17 år sedan.
(Jag hade ju knappast föreslagit det ens)

Nu känns det liksom som att det vore dags 

att få det överstökat?
Innan min attraktion till honom också dör.
Jag verkar ha en sådan period.

Kanske kan inte läckra underarmar trollbinda en 

 för alltid?
Kanske har nåt bäst före datum på nåt vis?

Eller så börjar även jakten på luftslott tappa sin tjusning?
Fördelen är ju att jag i alla fall inte behöver satsa något.
Jag behöver inte slita ut mitt hjärta o erbjuda
det lite försynt som en spelmark
"Förlåt, men jag har inte mer än såhär att ge?"
Jag är livrädd för att öppna upp mig.
Släppa någon nära.
Jag vet hur det slutar.
Massaker.
Känslor åt alla håll o kanter, barn som gråter...
(Eller brukar det vara jag?)
O det gör ont.
Så jäkla förbannat ont.
Det är nog den synen jag har utav kärlek.
Den krossar en.
(Känner ni hur optimismen o det rosa fluffet flödar?)

Så vill jag någon gång ge dig en chans,
förstå att det är stort för mig.

Att jag antagligen har panik inombords
o antagligen vill kräkas upp fjärilar.
Jag är trasig.

... men det är sådan jag är.