Den där jäkla insikten (eller; känslor o dansbandsmusik)

6 år har gått o någonstans hoppas man ju ändå att
man odlat fram lite vett, längs vägen?
Jag hade ju liksom ändå glömt dig?

Några minuter o hundra knottbett senare
hörs ett:
"Hej Sofia..."

O samma löjliga attraktion som då, sköljer över
mig innan jag ens hunnit reagera.
Jag ler lite fånigt.
Vem kunde ana att jag hade en backup-disk inuti
mitt huvud som bara väntade på att få sättas igång
igen så fort jag skulle se honom?

Märkliga sånger om kexchoklad, nattliga promenader
genom Götene i iskyla, försynta pussar,

nysningar i nacken, mopeder, alldeles
för många skamliga förslag för att kunna räknas
o massvis av skratt o webecam sessioner.

Fan.

"Heeej, det var längesedan! Kul att se dig"
hör jag komma ur min mun.

Medans flickan som svor att hon glömt mest står

där förvånad, o försöker överleva känslostormen.

"Och hjärtat längtar ut..."

Groupie.

Det var ju bara det jag var.
Jag jagade luftslott som hobby mellan relationer.

Allt för att slippa känna, på riktigt.

Ett slags bekräftelsehoreri.

Det var ju allt det var?
Gamblade då jag inte hade något att förlora.

När det plötsligt slår mig.
Fasen vad förtjust jag var i dig.
Jag satt uppe sent på nätterna bara för att få prata med dig.
Jag åkte på spelningar långt bort som attan bara för att för en gångs
skull byta ut webcam mot verklighet o låtsades
som att jag ändå ville ut o dansa o vad är väl tio mil?
(Sofia som knappt orkar ta sig till Herrljunga)
O det enda jag önskade var att du bara vore typ ett vanligt
jäkla butiksbiträde på ICA o att jag inte träffat dig
på det sätt jag gjorde.
Jag vågade bara aldrig låta mig känna efter...

O plötsligt kan jag inte andas

Jag biter ihop.
Pratar om florister o katter.
Elaka ex o tappad danspepp.

Åren har gått o livet snurrade vidare.
Det är så lätt att glömma att även andras gjort
det, även fast det liv man själv byggde upp slogs i spillror
o man står tillbaka på noll, bara lite äldre än förut.
Trasigare o tröttare

O jag vet att jag förlorade ett slag som jag
aldrig ens vågade ställa upp i.
För vem är väl jag...
(Helt jäkla fantastisk om någon bara orkade se efter!)

Ville säga så himla mycket, men det var dags att göra sorti.

Jag är inte dummare än så, förstår när saker är meningslösa.
Rusar iväg, tappar en glassko o hoppas att du någon gång
ska orka leta...

Åkte hem, öppnade upp chatten, hittade mannen
med vackra armar...
"Är du vaken...."
Snälla sig att du vill ha mig...