~Tinkerbell and The Lost Boy~

Jag börjar mer o mer inse att jag har lite väl många

likheter med fröken Tingeling.

Vissa dagar känns det faktiskt som att ingen förstår mitt språk, 

jag är innerst inne en ganska god filur men jag blir lätt svartsjuk o lite

hämndlysten o tror inte människor på mig tynar jag sakta men 

säkert bort. (Vi bekräftelsehoror i mellan)

Däremot kan jag väl inte skylla mitt temperament på att jag är såpass liten 

att jag bara kan hålla en känsla i mig åt gången dock?

Eller?

Jag fann ju Peter Pan igen, han hade virrat omkring i de Värmländska skogarna

i några år men plötsligt stod han där ännu en gång, som om ingenting hänt.

Men jag borde ju lärt mig vid det här laget att såpass yviga pojkar 

alltid kommer att välja en Wendy, inte en liten muttrande älva 

med humörsvängningar.

Så, jag borstade av mina dammiga små vingar o provade istället  plan B.

De förlorade pojkarna.

En stack ut lite extra på stört.

En blond pojke med en riktigt läcker brösttatuering.

Jag tror jag cirkulerade runt honom som en äggsjuk höna

i nästan fyra timmar innan jag tog mod till mig.

O där skulle man ju vilja säga att den vackraste av sagor

fick sin början, men man kanske inte ska tussa ihop en 

trasig pojke med en älva som tappat tron på  sig själv...

Så här sitter jag nu.

Lite blek o glåmig efter missförstånd, skitsnack,

onödiga bråk o kaos.

Tynar bort mer o mer för var dag.

Önskar att någon, någon gång, ska stanna till

länge nog för att se att bakom min mur glittrar jag av älvstoft

o håller man sig bara nära mig kan jag få dig att flyga...

O jag kallar honom C...

Han är lite som det där myggbettet som du kämpar med att ignorera

för det kliar o svider så att du blir tokig.

O när du nästan har glömt av det är det något som liksom bara kommer

åt lite o voila;

Det är det enda du kan tänka på igen

O även fast du vet att det bara kommer göra saken värre

så kliar du.

... jag kliar mig blodig.

Jag försöker förstå.

Kanske är det min akilleshäl.

Istället för att bara släppa taget så försöker jag komma

fram till vad som hände o varför.

O jag försöker lyssna på det som sägs, 

att jag inte kan försöka hitta en logisk förklaring 

där det inte ens finns nån logik att finna.

Att jag måste sluta att tänka i banorna 

"Vad gjorde jag för att förtjäna det här?"

Men en trasig flicka kommer alltid beskylla sig 

själv, hur knasig den andre än är.

För trasig är jag.

Inte direkt så att det stör om saker bara flyter på.

Jag är världens bästa flickvän egentligen.

Väldigt självgående o enkel.

Men jag klarar inte velande o bråk som jag inte förstår

o den där känslan att man inte riktigt vet från en sekund

till en annan om man är prinsessan i berättelsen eller

den pestsmittade tiggaren utanför portarna.

Men ska vi tävla om trasighet skulle han gå härifrån 

med guldmedaljen.

O det vore enkelt att säga att jag tyckte om honom TROTS

det, men jag tyckte faktiskt om honom MED trasighet o allt.

Så visst fasen gör det ont när han inte har överseende alls med min.

Två veckor utan ett ljud o jag saknar honom.

O det svider värre än ett myggbett att han inte alls verkar sakna mig...

Jag kan bara sitta här o hoppas att det en dag
slutar att klia.