Där älvorna dansar dit längtar jag jämt...

Jag kanske känner för mycket, för fort.

Rusar med huvudet först mot en stenvägg.

Kanske är det lättare för mig att kasta vackra ord?

Jag har inte så mycket att förlora.

Men jag är rädd för att förlora dig.

Jag tar inte lätt på känslor.

Jag tar knappt ens lätt på närhet.

Men jag kan inte sluta att tänka på dig.

Din doft, dina läppar, din hud, din röst.

Att jag vill somna i dina armar o vakna likadant.

Att jag vill lära känna dig.

Men jag är ledsen att jag blir sådan här.

Jag antar att det inte ingick i manuset

att jag skulle känna något annat än eventuellt lite åtrå.

Jag glömde lite snabbt att jag bara är en biroll o att

jag inte innehar huvudrollen i din film.

(även fast att jag alltid kommer hävda att det blev något fel under castingen)

Men jag har tusen melodier i hjärtat...

Jag flyger över ett land,
som gjort mig lite tjurig o tyst.
Men jag har tusen melodier i hjärtat...

Jag vill nog bara så gärna känna...något?
Det var så himla längesedan.
För att överleva stängde jag av det mesta.
En försvarsmekanism som kickade in när
alla tårar var slut.
Man måste ju fortsätta.
Ta en dag i taget,
det kommer att bli bättre.
O det blev det, det tog bara längre tid
än vad jag hade räknat med.

Jag kan inte höra hans röst inuti mitt huvud längre,

ens om jag försöker.

Tydligen verkar det bara finnas två lägen på
"känsloskalan"
Av eller På.
Jag trodde väl kanske inte att det skulle bli
så överväldigande att sätta på allt igen.
Funderar över om jag missat någon liten
ratt någonstans för att finjustera det hela?
Vill kräka ur mig kärleksförklaringar o vackra ord.
Saknar närhet så mycket att det nästan gör ont.
Blir nästan lite som ett slags beroende?
Man letar efter sin "fix" för att stilla begäret?
Måste nog bara ta ett djupt andetag o låta alla dessa
känslor skölja över mig.
Se vad som som finns kvar när det är över.

Men just nu hade jag kunnat ge ett kungarike för en kram.