Förlorade pojkar

O så hugger det till.
Igen.
O det är ju inte direkt så att jag borde
bli förvånad längre, jag borde ju lärt mig

men det gör ju likt förbannat lika ont
när kniven sitter där i ryggen.
O jag borde bli arg.
Dra upp en dolk ur mina mystofflor, vända mig om
o hugga hej vilt där det borde sitta ett hjärta.

... jag sjunker ihop i en hög på golvet istället.
Tappar andan o känner hur tårarna

bränner irriterat bakom ögonlocken.

Försöker förstå vad jag gjort för att förtjäna det

den här gången.

Jag vill ju så gärna tro att den där pojken som lyser igenom 

ibland faktiskt finns där inne.

Bara lite intrasslad i trasighet bakom

en viss ilska mot världen.

För sådant förstår jag.

Jag vet allt om att stöta bort andra 

för att man egentligen mest är rädd för att bli sårad.
Jag förstår hur man blir efter att man tappat all tilltro.
 Sådant skrämmer mig inte.
Inte heller stora egon o dramaqueen fasoner.
Jag är uppvuxen med sådana pojkar.
O jag antar att det är det som gör att jag också dras till dom.

Men han anfaller utan anledning.

Det är som att gå runt på ett minfält med clownskor.

Rör jag mig så smäller det.

O trots att jag går i tusen bitar varje gång

så lappar jag o syr ihop de delar jag hittar

o kravlar mig tillbaka.

Försöker igen.

Ser en förlorad pojke i någon som egentligen

nog bara bestämt sig för att vara en idiot.

-----------------------------------------------

Känslan efter att ha blivit utskälld o blockad efter att ha svarat;
"Du är bra fin du" på en bild man fick.

Vem kunde ana att komplimanger kunde ge den effekten...