~Lilla Ego, sitt still~

"Vad tycker din pojkvän om att du pratar med mig på nätterna"

Jag försöker se det komiska i att denna fråga

kommer ifrån en gift man
o funderar lite vilket som vore det bästa svaret?
A) Jo men han är jättesvartsjuk o har lovat att slå ihjäl dig

nästa gång!

B) Vadå pojkvän, menar du att VI inte är tillsammans?

(Hade ju helt klart varit roligast)

C) Nä, jag är singel, för jag faller för allt som inte faller för mig.

Jag valde C.
(Jag har ju en tendens att göra det)
Kände att jag hellre kunde låta lite patetisk
än som en assbutt.

"Du är skitfin  o en jättego  tjej.
Den som inte ser det är en idiot."

O det känns lite bra ändå.
Mina vänner bör ju liksom säga så.
Att jag förtjänar bättre än de där jag kärar
ner mig i .
Men han vinner liksom inget på det.
Tror han insett vid det här laget
att vi aldrig kommer vara mer än
ego-boostar åt varandra.

Men så somnar han, eller försvinner.
Det blir i alla fall tyst.

(allt gick bra tills det blev tyst)
O det känns som att det springer
myror i själen.
Jag saknar den förlorade pojken.
Hur låter man bli att höra av sig till någon
som man vill prata med så ofta som möjligt?
Skriver tusen meddelanden som aldrig skickas.
För jag är ju "hopplös".
Tänka sig att det är det ordet som tog hårdast.
Vill kräka ur mig vackrare ord.
Slå in i skallen att jag faktiskt är bra.
Jag är bara lite trasig.
Det släpper när jag vet vart jag står.
Man blir lite uppfuckad när människor
en dag bara försvinner.
Som nån illusion som går fel.
Borttrollad men aldrig återfunnen.

Som om "Vi" aldrig fanns

O jag känner hur mitt ego skuttar omkring inne
i kroppen.
Gör volter, står på händer o gör piruetter
för att väcka lite uppmärksamhet.

Lilla Ego, sitt still!

Ställer sig med en radio uppsträckt mot strupen
som spelar någon poppig kärlekslåt som
sakta bubblar ut genom ena mungipan.

O plötsligt hör jag Egots röst smita ut:

Ta mig, välj mig, älska mig!

...för bättre än mig kan du inte hitta.

Kväver ropet i kudden o vaggar Egot till sömns.

It´s complicated...

Du andas ganska tyst, jag tror du somna till slut.
Tårar gör en sömnig, inte sant?

Det finns en sång som alltid
finns i min hjärna.
Som liksom etsat sig fast där inne.
Tycka vad jag vill om mannen som orden 

kommer ifrån, men jag kommer 

alltid att älska sången.

Handlar den om dig?

Jag vet inte hur ofta jag fick den frågan.
Att den skrevs när jag var mycket yngre
verkade ingen lägga märke till.
Inte heller att jag nästan blev lite förolämpad
över en del saker de tydligen då trodde om mig?
Vadå obefintliga bröst?
Kriminella, livsfarliga sätt att köra bil?

Kul med RAVE!?
Tyckte allt att de kände mig lite väl dåligt...
(okej, det där med bilen är väl kanske lite sant)
Nä ni, jag hade heller aldrig nån intention
att bli ett "par"
(jag var bara ung o naiv)
Så i just detta fall handlar det inte om just lilla mig...

... men likt förbannat känns den nästan
lite som en förbannelse?
Att jag alltid kommer att vara en
"Allt du är"
Att det förföljer mig.

För hur ofta vill jag inte häva ur mig just:

"Det har liksom börjat svida, ja det dansar, snurrar runt.
Jag vet inte riktigt vad det är?
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt.
Men jag börjar nästan tro att jag är kär.
O jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt, 
om oberoende o distans.
Ja, jag kanske fuckar upp allt nu.
Det gör jag ju nästan jämt.
Men tror du inte att vi har en chans...

Allt låter ju liksom alltid så bra.
Tills jag skenar av spelbrädet
o börjar bry mig.
Det är nånstans där som förbannelsen klickar in?

"Jag bara älskar allt du är, men inte dig."

Så ja Loke, it´s complicated.

It´s fucking jävla complicated...

Ps. Jag är snällt blockerad på FB sedan 2013

så Patrik Gustavsson är inte ensam längre :P

~Lilla Ego, fy skäms~

Igår gick jag längs Parkgatan med tårar rinnandes
nedför kinderna.
Halvvägs glömde jag t.o.m av alla människor
som var där o lyckades få till några rejäla

snyftningar o snörvlingar.
Tänkte skylla på raggarallergi om någon

kom fram o undrade hur det stod till...

Tänk hur fort man glömmer av hur ont

besvikelse kan göra.

Att det verkligen är som ett knytnävslag i magen.
Att man inte får luft.
Jag trodde att jag betydde mer.

Efter alla timmar i telefon det senaste,

efter allt vi diskuterat.
Jag trodde att jag var värd mer.

För precis som de andra -

som stack vid första motgång

-ville du ju inte förlora mig.

O man försöker förklara.
Att man blir ledsen, att det gör ont, 

att man inte förstår...

att man inte förtjänar det.
För visst är jag säkert stundtals trasig o svår

o jag är inte ens lite vacker,

Jag förstår om jag inte är en sådan man blir kär i.

Men ringer du mitt i natten så svarar jag.
Är du ledsen o ber mig komma så kommer jag.
Jag finns alltid där.

Jag var en jäkligt bra vän.

Även när du inte alltid förtjänade det.

Så jag förtjänar inte skit tillbaka.

Men vad är tacken?
Bajs i ansiktet, typ...

Jag BEHÖVER inte dig.

Det finns liksom enklare människor.
Jag har flirtat med andra sedan du kom in i mitt liv.
Jag har knullat andra,

O skulle min basist dra med mig bakom 

ladan på lördag för att hångla upp mig skulle jag glatt

följa med.
Men hela tiden har du malt i tankarna,
Trots din knasighet hade jag valt dig.
Problemet var ju bara att du aldrig valde mig.

Så  jag är ledsen att jag missförstod.
Jag fick väl någon slags hybris o trodde att jag gick
att tycka om...

... Lilla ego, fy skäms.

(O som att du skulle läsa, kära C...)