Ingen är som jag, du kommer fatta det en dag!

Så, här sitter jag nu.

Stirrar på en telefon som aldrig visslar ut sin lilla melodi

De få gånger den låter brukar det stå "Jobbet"

Försöker minnas om jag var för dum för att läsa det finstilta

i vårt lilla avtal, eller om du helt sonika bara slängde in lite regler

i efterhand?

"Du sköter allt jättesnyggt, MEN!"

Allt är smyg o hemlighetsmakeri,  så hur kunde jag få för mig att det var

okej att jag hör av mig först, sådär burdust o påfluget?

Naiva lilla jag...

Men om jag saknar dig så att det gör ont då? Vad gör jag då?

Det här var inte min idé.

Jag lovade mig själv att inte ställa till det den här gången.

Det var du som brakade rakt igenom min fina lilla mur jag byggt upp.

Vem gav dig ens rättten att klampa in i mitt liv igen?

Jag hade ju glömt dig.

O varje gång vi ses tacklar jag tusen minnen som sköljer över mig

o får alltid kämpa för att inte kräkas ut känslor som inte längre hör

hemma här.

Jag hade ju glömt dig för längesedan.

Funderar på att åberopa galenskap.

Att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk.

Att jag vet att jag är bättre än såhär.

Att jag förtjänar bättre än såhär.

Men självklart finns det alltid någon enstaka liten envis känsla

som kämpar emot det lilla förnuft man har.

Som pockar o lever rövare 24/7.

Att jag vill inte förlora honom också.

Inte igen.

Så jag har satsat allt på ett spel jag inte har en tillstymmelse till chans

att vinna. 

Jag får inte ens några bonuspoäng längs vägen.

Men lev du lycklig i alla dina dagar i din lilla saga.

Jag vet att du inte castade mig i rollen som din prinsessa,
 jag är mer som snögubben Olaf, 

o du har någon fetish för de som smälter i din närhet.

Men det du missar är att Olaf faktiskt var lite utav en hjälte in sin historia

o att man inte alltid bara ska förblindas av disney-skönhet.
De varmaste hjärtan finns ibland där man minst anar.

"Ingen är som jag, du kommer fatta det en dag..."

If in doubt - panic?

Jag har alltid varit lite kluven mellan det där att
"Du vet ju inte förrän du försökt"

o
"Bättre fly än illa fäkta"
Ska man kämpa för det man vill ha även fast man
är ganska medveten om att det kommer sluta i
ett ännu trasigare hjärta, eller ska man bara
bespara sig smärtan o sätta på 

sig skygglappar o låtsas som ingenting?

Den här grabben är min akilleshäl.
Även om min hjärna släppt honom för längesedan så

reagerar resten av mig i hans närhet.
Är förvånad att det inte syns igenom kläderna hur 

mitt hjärta gör tjusiga små skutt för att

imponera på honom.

För mig kommer han alltid vara pojken 

som letade fram mössa o vantar åt mig 

när jag kom i klänning o vårjacka i snöstorm

o han bestämde sig för att vi borde göra Götene by night.
Som kramade värme i mig längs vägen o höll mig i handen

över livsfarliga ispölar.
Som kysste mig lite tafatt o som 

gav mig den märkligaste komplimangen någonsin

o som nös mig i nacken när vi sov sked i världens

smalaste soffa.

(Natten då jag föll kär i ett par höftben)

~Näcken~

Förr i tiden varnade föräldrar sina barn för Näcken.
Den nakna mannen som satt vid sin bäck och spelade vackra
melodier på sin fiol och trollband de som kom i hans väg.
Mannen som drog dom med sig ner i det mörka, kalla vattnet.

Vart finns de där varningarna idag, undrar jag?
Haha! Säger ni säkert nu.
Lilla Sofia, Näcken finns ju faktiskt inte, inte på riktigt.
Ser ni hånleendet jag ger er?
Det är klart att han finns!
Hur jag kan veta det?
Jag har mött honom.

Och jag blev förtrollad

Näcken finns inte längre vid vatten, du kan möta honom vart som helst.
Han är inte någon vacker man, men han kan förvrida ditt sinne.
Ett enda ord som kommer ur hans mun och du tycker att han
är vackrast i världen.

Näckens mål är inte längre att lura med sig barn ner i ett evigt mörker.
Han lurar ner unga kvinnor i sin säng.
Fast nej, Näcken är inte alltigenom ond.
Han har bara gått för långt.
Tappat kontrollen.
Egentligen är han bara trasig, uppfuckad och ensam.

Precis som jag

Precis som den forna Näcken kan han förvandla sig.
Men nej, inte till en stor svart hingst...
(Även fast det kanske lockat med mig så kanske det inte fungerar
på alla? Allergiker och hästrädda skulle ju fly för livet)
Han förvandlas till en sårbar pojke ibland.
Ibland till ett charmtroll med en gitarr i handen .
Och ibland helt enkelt bara till den du vill att han ska vara...
kanske en underbar vän?
Näcken har verkligen list som en rä(f)v, så tro inte att du kan fly undan.

Man vill ändå inte fly

Så nu, när jag slår upp ögonen och hör hans lugna andetag, hans hjärtslag
mot mitt öra och känner värmen ifrån hans kropp emot min, 
så sätter jag mig upp och muttrar;

Varför fan varnade inte min mor mig för Näcken?!

Så tittar jag på honom, ler och kysser honom på pannan
och fortsätter slumra sött vid hans sida..

...tack mamma.

~Tinkerbell and The Lost Boy~

Jag börjar mer o mer inse att jag har lite väl många

likheter med fröken Tingeling.

Vissa dagar känns det faktiskt som att ingen förstår mitt språk, 

jag är innerst inne en ganska god filur men jag blir lätt svartsjuk o lite

hämndlysten o tror inte människor på mig tynar jag sakta men 

säkert bort. (Vi bekräftelsehoror i mellan)

Däremot kan jag väl inte skylla mitt temperament på att jag är såpass liten 

att jag bara kan hålla en känsla i mig åt gången dock?

Eller?

Jag fann ju Peter Pan igen, han hade virrat omkring i de Värmländska skogarna

i några år men plötsligt stod han där ännu en gång, som om ingenting hänt.

Men jag borde ju lärt mig vid det här laget att såpass yviga pojkar 

alltid kommer att välja en Wendy, inte en liten muttrande älva 

med humörsvängningar.

Så, jag borstade av mina dammiga små vingar o provade istället  plan B.

De förlorade pojkarna.

En stack ut lite extra på stört.

En blond pojke med en riktigt läcker brösttatuering.

Jag tror jag cirkulerade runt honom som en äggsjuk höna

i nästan fyra timmar innan jag tog mod till mig.

O där skulle man ju vilja säga att den vackraste av sagor

fick sin början, men man kanske inte ska tussa ihop en 

trasig pojke med en älva som tappat tron på  sig själv...

Så här sitter jag nu.

Lite blek o glåmig efter missförstånd, skitsnack,

onödiga bråk o kaos.

Tynar bort mer o mer för var dag.

Önskar att någon, någon gång, ska stanna till

länge nog för att se att bakom min mur glittrar jag av älvstoft

o håller man sig bara nära mig kan jag få dig att flyga...

O jag kallar honom C...

Han är lite som det där myggbettet som du kämpar med att ignorera

för det kliar o svider så att du blir tokig.

O när du nästan har glömt av det är det något som liksom bara kommer

åt lite o voila;

Det är det enda du kan tänka på igen

O även fast du vet att det bara kommer göra saken värre

så kliar du.

... jag kliar mig blodig.

Jag försöker förstå.

Kanske är det min akilleshäl.

Istället för att bara släppa taget så försöker jag komma

fram till vad som hände o varför.

O jag försöker lyssna på det som sägs, 

att jag inte kan försöka hitta en logisk förklaring 

där det inte ens finns nån logik att finna.

Att jag måste sluta att tänka i banorna 

"Vad gjorde jag för att förtjäna det här?"

Men en trasig flicka kommer alltid beskylla sig 

själv, hur knasig den andre än är.

För trasig är jag.

Inte direkt så att det stör om saker bara flyter på.

Jag är världens bästa flickvän egentligen.

Väldigt självgående o enkel.

Men jag klarar inte velande o bråk som jag inte förstår

o den där känslan att man inte riktigt vet från en sekund

till en annan om man är prinsessan i berättelsen eller

den pestsmittade tiggaren utanför portarna.

Men ska vi tävla om trasighet skulle han gå härifrån 

med guldmedaljen.

O det vore enkelt att säga att jag tyckte om honom TROTS

det, men jag tyckte faktiskt om honom MED trasighet o allt.

Så visst fasen gör det ont när han inte har överseende alls med min.

Två veckor utan ett ljud o jag saknar honom.

O det svider värre än ett myggbett att han inte alls verkar sakna mig...

Jag kan bara sitta här o hoppas att det en dag
slutar att klia.

~Lilla Ego, sitt still~

"Vad tycker din pojkvän om att du pratar med mig på nätterna"

Jag försöker se det komiska i att denna fråga

kommer ifrån en gift man
o funderar lite vilket som vore det bästa svaret?
A) Jo men han är jättesvartsjuk o har lovat att slå ihjäl dig

nästa gång!

B) Vadå pojkvän, menar du att VI inte är tillsammans?

(Hade ju helt klart varit roligast)

C) Nä, jag är singel, för jag faller för allt som inte faller för mig.

Jag valde C.
(Jag har ju en tendens att göra det)
Kände att jag hellre kunde låta lite patetisk
än som en assbutt.

"Du är skitfin  o en jättego  tjej.
Den som inte ser det är en idiot."

O det känns lite bra ändå.
Mina vänner bör ju liksom säga så.
Att jag förtjänar bättre än de där jag kärar
ner mig i .
Men han vinner liksom inget på det.
Tror han insett vid det här laget
att vi aldrig kommer vara mer än
ego-boostar åt varandra.

Men så somnar han, eller försvinner.
Det blir i alla fall tyst.

(allt gick bra tills det blev tyst)
O det känns som att det springer
myror i själen.
Jag saknar den förlorade pojken.
Hur låter man bli att höra av sig till någon
som man vill prata med så ofta som möjligt?
Skriver tusen meddelanden som aldrig skickas.
För jag är ju "hopplös".
Tänka sig att det är det ordet som tog hårdast.
Vill kräka ur mig vackrare ord.
Slå in i skallen att jag faktiskt är bra.
Jag är bara lite trasig.
Det släpper när jag vet vart jag står.
Man blir lite uppfuckad när människor
en dag bara försvinner.
Som nån illusion som går fel.
Borttrollad men aldrig återfunnen.

Som om "Vi" aldrig fanns

O jag känner hur mitt ego skuttar omkring inne
i kroppen.
Gör volter, står på händer o gör piruetter
för att väcka lite uppmärksamhet.

Lilla Ego, sitt still!

Ställer sig med en radio uppsträckt mot strupen
som spelar någon poppig kärlekslåt som
sakta bubblar ut genom ena mungipan.

O plötsligt hör jag Egots röst smita ut:

Ta mig, välj mig, älska mig!

...för bättre än mig kan du inte hitta.

Kväver ropet i kudden o vaggar Egot till sömns.

It´s complicated...

Du andas ganska tyst, jag tror du somna till slut.
Tårar gör en sömnig, inte sant?

Det finns en sång som alltid
finns i min hjärna.
Som liksom etsat sig fast där inne.
Tycka vad jag vill om mannen som orden 

kommer ifrån, men jag kommer 

alltid att älska sången.

Handlar den om dig?

Jag vet inte hur ofta jag fick den frågan.
Att den skrevs när jag var mycket yngre
verkade ingen lägga märke till.
Inte heller att jag nästan blev lite förolämpad
över en del saker de tydligen då trodde om mig?
Vadå obefintliga bröst?
Kriminella, livsfarliga sätt att köra bil?

Kul med RAVE!?
Tyckte allt att de kände mig lite väl dåligt...
(okej, det där med bilen är väl kanske lite sant)
Nä ni, jag hade heller aldrig nån intention
att bli ett "par"
(jag var bara ung o naiv)
Så i just detta fall handlar det inte om just lilla mig...

... men likt förbannat känns den nästan
lite som en förbannelse?
Att jag alltid kommer att vara en
"Allt du är"
Att det förföljer mig.

För hur ofta vill jag inte häva ur mig just:

"Det har liksom börjat svida, ja det dansar, snurrar runt.
Jag vet inte riktigt vad det är?
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt.
Men jag börjar nästan tro att jag är kär.
O jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt, 
om oberoende o distans.
Ja, jag kanske fuckar upp allt nu.
Det gör jag ju nästan jämt.
Men tror du inte att vi har en chans...

Allt låter ju liksom alltid så bra.
Tills jag skenar av spelbrädet
o börjar bry mig.
Det är nånstans där som förbannelsen klickar in?

"Jag bara älskar allt du är, men inte dig."

Så ja Loke, it´s complicated.

It´s fucking jävla complicated...

Ps. Jag är snällt blockerad på FB sedan 2013

så Patrik Gustavsson är inte ensam längre :P

~Lilla Ego, fy skäms~

Igår gick jag längs Parkgatan med tårar rinnandes
nedför kinderna.
Halvvägs glömde jag t.o.m av alla människor
som var där o lyckades få till några rejäla

snyftningar o snörvlingar.
Tänkte skylla på raggarallergi om någon

kom fram o undrade hur det stod till...

Tänk hur fort man glömmer av hur ont

besvikelse kan göra.

Att det verkligen är som ett knytnävslag i magen.
Att man inte får luft.
Jag trodde att jag betydde mer.

Efter alla timmar i telefon det senaste,

efter allt vi diskuterat.
Jag trodde att jag var värd mer.

För precis som de andra -

som stack vid första motgång

-ville du ju inte förlora mig.

O man försöker förklara.
Att man blir ledsen, att det gör ont, 

att man inte förstår...

att man inte förtjänar det.
För visst är jag säkert stundtals trasig o svår

o jag är inte ens lite vacker,

Jag förstår om jag inte är en sådan man blir kär i.

Men ringer du mitt i natten så svarar jag.
Är du ledsen o ber mig komma så kommer jag.
Jag finns alltid där.

Jag var en jäkligt bra vän.

Även när du inte alltid förtjänade det.

Så jag förtjänar inte skit tillbaka.

Men vad är tacken?
Bajs i ansiktet, typ...

Jag BEHÖVER inte dig.

Det finns liksom enklare människor.
Jag har flirtat med andra sedan du kom in i mitt liv.
Jag har knullat andra,

O skulle min basist dra med mig bakom 

ladan på lördag för att hångla upp mig skulle jag glatt

följa med.
Men hela tiden har du malt i tankarna,
Trots din knasighet hade jag valt dig.
Problemet var ju bara att du aldrig valde mig.

Så  jag är ledsen att jag missförstod.
Jag fick väl någon slags hybris o trodde att jag gick
att tycka om...

... Lilla ego, fy skäms.

(O som att du skulle läsa, kära C...)

Manly whatnots

O lite som mina malar dyker upp här hemma
på somrarna
(Ja, jag försöker hitta vart satan de kommer ifrån)
dyker det också upp diverse manliga beundrare såhär års.
O vad gör jag?
Tackar vänligt men bestämt nej till varenda närmande
som görs.
Det går lite automatiskt.
Tack, men jag är inte ute efter nåt nu.
Tack, men jag är redan upptagen.
Tack, men DU är redan upptagen..
osv.
(Tack men jag är knäpp, är lite utav en ny favorit)

Men det kliar lite i kroppen på mig ändå?

Fick en snap för ett tag sedan med orden:
"Så fröken, vad vill du ha gjort innan du droppar av då?"
o då minsann häver jag ur mig:
"Du ska hångla upp mig bakom den där jäkla logen
i Hökerum, som vi alltid sagt, innan jag droppar av"
Den tanken hade gjort mig till ett nervvrak för

17 år sedan.
(Jag hade ju knappast föreslagit det ens)

Nu känns det liksom som att det vore dags 

att få det överstökat?
Innan min attraktion till honom också dör.
Jag verkar ha en sådan period.

Kanske kan inte läckra underarmar trollbinda en 

 för alltid?
Kanske har nåt bäst före datum på nåt vis?

Eller så börjar även jakten på luftslott tappa sin tjusning?
Fördelen är ju att jag i alla fall inte behöver satsa något.
Jag behöver inte slita ut mitt hjärta o erbjuda
det lite försynt som en spelmark
"Förlåt, men jag har inte mer än såhär att ge?"
Jag är livrädd för att öppna upp mig.
Släppa någon nära.
Jag vet hur det slutar.
Massaker.
Känslor åt alla håll o kanter, barn som gråter...
(Eller brukar det vara jag?)
O det gör ont.
Så jäkla förbannat ont.
Det är nog den synen jag har utav kärlek.
Den krossar en.
(Känner ni hur optimismen o det rosa fluffet flödar?)

Så vill jag någon gång ge dig en chans,
förstå att det är stort för mig.

Att jag antagligen har panik inombords
o antagligen vill kräkas upp fjärilar.
Jag är trasig.

... men det är sådan jag är.

Förlorade pojkar

O så hugger det till.
Igen.
O det är ju inte direkt så att jag borde
bli förvånad längre, jag borde ju lärt mig

men det gör ju likt förbannat lika ont
när kniven sitter där i ryggen.
O jag borde bli arg.
Dra upp en dolk ur mina mystofflor, vända mig om
o hugga hej vilt där det borde sitta ett hjärta.

... jag sjunker ihop i en hög på golvet istället.
Tappar andan o känner hur tårarna

bränner irriterat bakom ögonlocken.

Försöker förstå vad jag gjort för att förtjäna det

den här gången.

Jag vill ju så gärna tro att den där pojken som lyser igenom 

ibland faktiskt finns där inne.

Bara lite intrasslad i trasighet bakom

en viss ilska mot världen.

För sådant förstår jag.

Jag vet allt om att stöta bort andra 

för att man egentligen mest är rädd för att bli sårad.
Jag förstår hur man blir efter att man tappat all tilltro.
 Sådant skrämmer mig inte.
Inte heller stora egon o dramaqueen fasoner.
Jag är uppvuxen med sådana pojkar.
O jag antar att det är det som gör att jag också dras till dom.

Men han anfaller utan anledning.

Det är som att gå runt på ett minfält med clownskor.

Rör jag mig så smäller det.

O trots att jag går i tusen bitar varje gång

så lappar jag o syr ihop de delar jag hittar

o kravlar mig tillbaka.

Försöker igen.

Ser en förlorad pojke i någon som egentligen

nog bara bestämt sig för att vara en idiot.

-----------------------------------------------

Känslan efter att ha blivit utskälld o blockad efter att ha svarat;
"Du är bra fin du" på en bild man fick.

Vem kunde ana att komplimanger kunde ge den effekten...

Jag - Ett tappat självförtroende

Jag önskar ibland att jag kunde förklara
lite snabbt varför min hjärna fuckar ur ibland.
Varför jag är så misstänksam o ofta väljer att tro
att folk ljuger, istället för att ge dom the benefit of a doubt.

Varför jag får panik när människor inte går att nå.
Varför jag så fort vill ha bekräftelse på om någon tycker om
mig eller inte.
Varför jag ibland ryggar undan vid beröring.
Varför jag har så dåligt tålamod.
O varför jag är så duktig på att förstöra
de få känslor folk visar för mig...

Det är liksom ghosts from ex boyfriends past?
Jag har vart så duktig på att välja elaka idioter.
Sådana som gladeligen trycker ner andra

för att försöka rädda sitt eget skinn?

O till slut lyckas de ju.

Man blir så trasig att man tror på allt de sagt.

Man glömmer så lätt det andra...

Jag har vart prinsessan, flickan med rovdjurständerna, 

skogsrået, den stora kärleken, flickan som kom undan, 

floristen, mamman till ett barn som aldrig blev, 

flickan med de vackra orden...
...visst fasen har folk älskat en just för den där
knasiga människan man är.

Jag har blivit så duktig på tanken:
"Ja men vem är väl jag att..."
Vem jag är?
Joo, jag är helt jäkla fantastisk om någon bara
orkade stanna till länge nog för att märka det.

Så vet ni vad kära hjärnspöken?
En bild säger väl mer än tusen ord?

Med min tunga mot din hals...

... ska jag berätta hur mycket jag behöver dig.

Du-dunk, du-dunk, du-dunk...

Dina hjärtslag ekar mot mitt öra
o jag ler lite för mig själv.
Mitt huvud mot ditt bröst o
din finger gör cirklar på min axel
medans du håller om mig.
En total främling o ändå har jag inte
känt mig såpass här lugn o avslappnad på länge.
Värmen från din kropp är sövande
o jag vet ju att jag flyr, att jag försöker få
ihop mitt krossade hjärta.
Men just nu fungerar du
bättre än Karlssons klister.
Jag reser mig upp o ska göra något 
o du kommer efter, lägger armarna om min midja
o kysser mig i nacken.
 O då vet jag att jag är förlorad.