You can still change your mind...

(ett äldre alster)

Det är alltid lätt att vara efterklok.
Att år senare se att det där pefekta beslutet inte var så mycket
annat än ett rejält magplask.
Men, då är allt redan försent.
Man ligger där platt på marken med lera i näsan o tistlar i håret
o tänker att "Det där var väl ändå bra jäkla korkat?"

Ett bra tag bestämde jag mig för att ligga kvar.
(Alla behöver vi väl en liten paus ibland?)
Men nu på senare tid har jag fått nån lättare släng
av tourettes syndrom o har känslo-damp a la "Grey´s anatomy"

när det gäller dig.

Förlåt, jag gjorde nog fel val?
Jag saknar dig.

Men kanske saknar jag bara att känna något alls?

Känt mig lite tom det senaste.
Jag är trött på all besvikelse.
Saknad är väl bättre?

Eller?
Kanske var du min person?
Kanske var vi väldigt lika, men jag spatserade runt med skygglappar

för att jag inte ville se nåt positivt hos någon annan.

Han hade mitt hjärta kvar i sitt våld.

Jag borde nog haft en varningslapp just då;
"Känslomässigt instabil, återkom om 6 månader"

Kanske är det bara jag som är egoistisk?

(som vanligt)

Någon liten knasig del av mig som sitter o ropar det högsta den kan;
"Jag är en bra tjej, jag är ett bra val, jag var bara lite trasig- välj mig!"

Som ni hör, det är egot som lever rövare.
Men tänk, bara tänk om jag faktiskt var den.. rätta?

Men vem är jag att ropa nu, när alla andra är lyckliga?
Jag är inte med i Grey´s anatomy, i verkliga livet håller

man käft o inser sitt misstag.

Att man ibland faktiskt bara kan skylla på sig själv...

Men om jag vore med i Grey´s

"If you love someone, you tell them.
Even if you´re scared that it´s not the right thing.
Even if you´re scared that it will cause problems.
Even if you´re scared that it will burn your life to the ground,
you say it and you say it loud
and you go from there..."