Jag skäms för att säga att du är kvar i mig...

"Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm..."

En del människor kommer in i ens liv med en sådan
kraft att de lämnar kvar ett avtryck i ens egen själ.
Du var en sådan.

O det är så lätt för mig att kasta vackra ord omkring
mig i skrift.
Det är lite det jag gör bäst.
Men när jag står framför dig
blir jag så löjligt nervös att jag inte ens kan

titta dig i ögonen

Skäms för att säga att du är kvar i mig

Har blivit så van att vända alla taggar utåt

att jag intar försvarsposition
När det enda jag egentligen vill är att krama om
dig så hårt jag kan o berätta hur himla glad jag
är att se dig igen.
Att jag saknat ditt leende o din dåliga humor
o att du är vackrare än någonsin bakom de där lockarna

Att du fortfarande kan få mitt hjärta att hoppa

över ett slag...

O jag vet att det är svårt att vinna ett slag du 

aldrig vågade delta i.

Men på äldre dagar verkar jag ha tagit
"bätte fly än illa fäkta" 

som mitt livsmotto.
Hela jag är ett tappat självförtroende.

Så, jag biter ihop.

Låter aldrig dig få veta hur jag känner

Jag vet ändå att det inte skulle göra någon skillnad.

Räddar oss båda från den obekväma sanningen

Jag vet att det ändå är alldeles för sent att få försöka visa
vem jag är.