Jag faller, fånga mig! (eller; Såriga fötter o trasiga känslor)

För faller, det gör jag.
Inte sådär himlastormande utav kärlek
utan av ångesten som golvar mig när jag tagit
ett steg in på dansgolvet.
Vadfasenhållerjagpåmed?!

Säger hej
o fastnar med tankarna bakom en

utav dina lockar
Säger inget mer, för jag har ingenting
alls att säga dig...

åhallravackrastedujagsaknardigfortfarandeibland

Yr runt på dansgolvet utan att titta åt ditt håll.
Vågar knappt snurra med rädsla för att kräkas
upp alla förbannade känslor över dig i förbifarten.

Har lovat mig själv att inte ställa till det
den här gången.

O timmarna rusar o kvällen tar slut.
Kramar hejdå
Finner mig själv med att ha svårt att släppa taget.

För kanske är det sista gången jag ser dig.

Vill inte behöva glömma dig igen
Men du släpper mig, o går...

Vandrar mot utgågen i lampornas charmiga sken

o motstår lockelsen att vända om o 

springa tillbaka...
Såren på mina fötter hindrar mig mer än förståndet

Åker hem o söker bekräftelse

hos mannen med vackra armar.

Ber honom komma o slicka bort min trasighet

o lovar att suga av honom hans rastlöshet.