~ I mörkret är alla katter grå...~

"Jag är..."
En stor klunk Cola dränker mina ord.
Trycker in en stor näve chips därefter o begraver dom ordentligt, så 
de verkligen stannar kvar där i min mun.
Envisa ord vet dock hur de ska komma upp till ytan igen, 
så jag sätter i halsen.

"Jag..."
Hjälp! Gör något!
Jag väljer att kväva dom med en gäspning den här gången.
Han skrattar lite åt mig o frågar om jag är trött.
Jag skakar på huvudet till svar.
Verkar dumt att chansa på att öppna munnen.
Är du söt då? frågar han sedan o ler mot mig.
Jag svarar att det vore nog dumt att påstå o tittar plötsligt 
väldigt intensivt på mannen på tv:n.

Aldrig förr har jag varit så intresserad av Jamie Oliver´s matlagning.
Han gör pizza. Färgglada sådana 
Min mage kurrar i ren förtvivlan för att den inte får smaka.

"Ska du sitta i den änden av soffan?"
Jag flyttar mig lydigt närmare o lutar huvudet mot hans bröst.
Hör hans hjärta slå mot mitt öra medans hans andetag lyfter mig
upp o ner, rytmiskt o lugnande.
Likt förbannat kryper det myror i hela kroppen på mig.
Han kysser mig på halsen o jag ryser till utav välbehag.
Sedan försöker han kyssa mig på munnen o jag rycker till som om 
jag satt läpparna mot ett elstängsel.
Plötsligt dyker nämligen scenen ur Pretty Woman upp i mitt huvud.
"Allting utan kyssar på munnen!"

... O plötsligt satt jag i andra änden av soffan igen.

Som en skrämd katt med utspärrade klor.
Rä(f)var slukar katter med hull o hår om de bara får tag i en, 
det vet väl alla?
Måste vara på min vakt!

"Jag går o lägger mig..." säger jag, o tassar iväg till sovrummet.
Släcker lampan o gömmer mig under täcket.
Sover med ett öga öppet.

Han smyger in o kryper ner vid min sida.
Kysser mig i nacken, lägger en arm o ett ben över mig.
"Du är så himla fin", viskar han, för han tror att jag sover.
Jag gnyr lite ynkligt tillbaka
Men när hans andetag blir tunga viskar jag fram de där orden jag 
kämpat emot hela kvällen

"Du... jag är kär i dig"

För i mökret är alla katter grå o alla hemligheter som viskas ut, endast drömmar.
O när vi vaknar är allt tillbaka som det alltid varit.

~Ensamheten~

 Ensamheten

 

Jag mötte en man en gång.
Jag kastade mig handlöst i hans armar o viskade

försiktigt i hans öra, något som kunde liknas vid en sång;

"Jag behöver din famn att gömma mig i.
Ensamheten är mig hack i häl, o ensam är inte vad jag vill bli"

Hans bruna ögon gnistrade när han tog mig i armen o sprang iväg.
Vi sprang så fort våra ben oss bar.
O inte en tanke ägnade jag frågan;
Jag undrar vart våra steg oss egentligen tar?"

Jag frågade honom försiktigt;
"Vill du ge mig lite utav din värme, då min inte räcker till?
Jag vet inte om vi borde, men att ha dig vid min sidan är det enda jag vill."

Vi snubblade in till mig o jag hörde ensamheten
flåsande andetag utanför min dörr.
Jag log o sa tyst för mig själv:
Försvinn du ensamhet, han är inte som dom från förr.

Svettig o nöjd somnade jag med huvudet på hans bröst.
Kände hans lugna hjärtslag mot mitt öra, 
kände mig älskad o fann min tröst.

När jag vaknade stod han där, påklädd vid sängens kant.
Han sa; Det var trevligt men jag lämnar dig nu."
O kastade mitt hjärta, utför klippans brant.
Jag tror aldig att han såg att jag efter det föll, han gav mig inte
ens en blick.
Han bara vände sig om, tog sin jacka, o gick.

Han lämnade dörren öppen o ensamheten slank in.
Den öppnade sitt stora gap o svalde mig hel.
Det sista jag minns att jag hörde var ett triumferande;
Nu är du min!