Jag förstår om du glömt mig.
Kanske för att åren har gått eller bara för att du ville
ha bort allt som var jag ifrån ditt huvud.
Jag är sällan värd att minnas.
Jag försökte alltid för mycket.
Livrädd för att inte vara bra nog kämpade jag så enormt
hårt för att få bli en del av dig.
Du, en pojke med vackra ögon som jag inte ens visste något om
mer än att du kunde få mig att känna mig speciell, just då.
En natt fick jag i din famn o jag ångrade varje minut.
Det är inte den jag är, inte ens den jag var då.
Jag blev obekväm i din närhet o magin var som bortblåst.
Jag slutade jaga luftslott o valde någon som fanns på riktigt istället
o stångade huvudet i väggen i så många år med en pojk som levde
för att göra mig mindre.
Bryta ner mig till så små bitar så att jag aldrig skulle gå att pussla ihop igen.
Jag hade levt ett annat slags liv o den delen av mig behövde dö.
Lämnade mina sagor mot den bistra verkligheten.
Jag sa farväl till dig, minns du det?
Den där sommaren i parken när du skulle sluta o jag lekte duktig flickvän åt någon annan.
Jag vände ryggen mot dig o gick därifrån så filmstjärne-aktigt det nu går när
både svett o smink runnit mer än man tänkt sig under kvällen.
Vågade inte vända mig om för att se att du inte ens tittade...
Jag skulle aldrig se dig igen så jag valde att glömma dig.
Men, så var du där igen.
På en bild på instagram,på en scen med ett band.
O du blev på riktigt igen.
Inte ett svagt minne från förr.
O jag blev så jäkla glad o bestämde mig på stört för att jag skulle åka o se dig igen
o fasen vad kul det skulle bli!
Som en tidsresa bakåt i tiden, innan exet gjorde mig till den jag är idag.
O så slog det mig igen.
Du har glömt mig.
Jag gjorde aldrig det avtrycket.
Du var min Peter Pan medans jag var en förlorad flicka som valde att lämna
landet Ingenstans.
Jag har blivit gammal o grå medans du fortfarande gnistrar av älvstoft.
En annan tid, ett annat liv...
