Så, här sitter jag nu.
Stirrar på en telefon som aldrig visslar ut sin lilla melodi
De få gånger den låter brukar det stå "Jobbet"
Försöker minnas om jag var för dum för att läsa det finstilta
i vårt lilla avtal, eller om du helt sonika bara slängde in lite regler
i efterhand?
"Du sköter allt jättesnyggt, MEN!"
Allt är smyg o hemlighetsmakeri, så hur kunde jag få för mig att det var
okej att jag hör av mig först, sådär burdust o påfluget?
Naiva lilla jag...
Men om jag saknar dig så att det gör ont då? Vad gör jag då?
Det här var inte min idé.
Jag lovade mig själv att inte ställa till det den här gången.
Det var du som brakade rakt igenom min fina lilla mur jag byggt upp.
Vem gav dig ens rättten att klampa in i mitt liv igen?
Jag hade ju glömt dig.
O varje gång vi ses tacklar jag tusen minnen som sköljer över mig
o får alltid kämpa för att inte kräkas ut känslor som inte längre hör
hemma här.
Jag hade ju glömt dig för längesedan.
Funderar på att åberopa galenskap.
Att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk.
Att jag vet att jag är bättre än såhär.
Att jag förtjänar bättre än såhär.
Men självklart finns det alltid någon enstaka liten envis känsla
som kämpar emot det lilla förnuft man har.
Som pockar o lever rövare 24/7.
Att jag vill inte förlora honom också.
Inte igen.
Så jag har satsat allt på ett spel jag inte har en tillstymmelse till chans
att vinna.
Jag får inte ens några bonuspoäng längs vägen.
Men lev du lycklig i alla dina dagar i din lilla saga.
Jag vet att du inte castade mig i rollen som din prinsessa,
jag är mer som snögubben Olaf,
jag är mer som snögubben Olaf,
o du har någon fetish för de som smälter i din närhet.
Men det du missar är att Olaf faktiskt var lite utav en hjälte in sin historia
o att man inte alltid bara ska förblindas av disney-skönhet.
De varmaste hjärtan finns ibland där man minst anar.
De varmaste hjärtan finns ibland där man minst anar.
"Ingen är som jag, du kommer fatta det en dag..."
