Jag - Ett tappat självförtroende

Jag önskar ibland att jag kunde förklara
lite snabbt varför min hjärna fuckar ur ibland.
Varför jag är så misstänksam o ofta väljer att tro
att folk ljuger, istället för att ge dom the benefit of a doubt.

Varför jag får panik när människor inte går att nå.
Varför jag så fort vill ha bekräftelse på om någon tycker om
mig eller inte.
Varför jag ibland ryggar undan vid beröring.
Varför jag har så dåligt tålamod.
O varför jag är så duktig på att förstöra
de få känslor folk visar för mig...

Det är liksom ghosts from ex boyfriends past?
Jag har vart så duktig på att välja elaka idioter.
Sådana som gladeligen trycker ner andra

för att försöka rädda sitt eget skinn?

O till slut lyckas de ju.

Man blir så trasig att man tror på allt de sagt.

Man glömmer så lätt det andra...

Jag har vart prinsessan, flickan med rovdjurständerna, 

skogsrået, den stora kärleken, flickan som kom undan, 

floristen, mamman till ett barn som aldrig blev, 

flickan med de vackra orden...
...visst fasen har folk älskat en just för den där
knasiga människan man är.

Jag har blivit så duktig på tanken:
"Ja men vem är väl jag att..."
Vem jag är?
Joo, jag är helt jäkla fantastisk om någon bara
orkade stanna till länge nog för att märka det.

Så vet ni vad kära hjärnspöken?
En bild säger väl mer än tusen ord?