If in doubt - panic?

Jag har alltid varit lite kluven mellan det där att
"Du vet ju inte förrän du försökt"

o
"Bättre fly än illa fäkta"
Ska man kämpa för det man vill ha även fast man
är ganska medveten om att det kommer sluta i
ett ännu trasigare hjärta, eller ska man bara
bespara sig smärtan o sätta på 

sig skygglappar o låtsas som ingenting?

Den här grabben är min akilleshäl.
Även om min hjärna släppt honom för längesedan så

reagerar resten av mig i hans närhet.
Är förvånad att det inte syns igenom kläderna hur 

mitt hjärta gör tjusiga små skutt för att

imponera på honom.

För mig kommer han alltid vara pojken 

som letade fram mössa o vantar åt mig 

när jag kom i klänning o vårjacka i snöstorm

o han bestämde sig för att vi borde göra Götene by night.
Som kramade värme i mig längs vägen o höll mig i handen

över livsfarliga ispölar.
Som kysste mig lite tafatt o som 

gav mig den märkligaste komplimangen någonsin

o som nös mig i nacken när vi sov sked i världens

smalaste soffa.

(Natten då jag föll kär i ett par höftben)