I min drömda sagovärld

Jag har alltid haft en kraft att berätta sagor.
Att skriva vackra ord som förtrollar människor.
Kanske är det därför jag så fort ger män som betytt något i mitt liv
andra karaktärer.
Eller så är det bara min rädsla för att saker
o ting ska bli på riktigt?
Först då kan de skada en djupare än på ytan.

Det började någonstans med Gycklaren.
Pojken som hade ett större hjärta än han
själv nog visste om.
Med honom hade jag de roligaste åren i mitt liv.
Men jag var alldeles för ung när vi möttes.
Vi var inte menade för varann,
men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Jag flydde vidare till mannen jag kallade för Trollkarl.
En man som kunde trollbinda en med sin röst
o som lindade en runt sitt lillfinger.
Tyvärr visade han sig mer vara Näcken.
En man med fiol som lockade unga kvinnor i fördärvet.
Men så länge jag fick vara hans "Flickan med rovdjurständerna"
lät jag honom locka mig.

Sedan kom Yrvädret in i mitt liv
med blixtar o dunder.
Inte en tråkig stund hade man med honom.
Men efter att tag blev jag åksjuk av den höga hastigheten
hans liv innebar o jag flydde igen.

Efter en mellanlandning hos Trollkarlen
hamnade jag hos Piraterna.
Den ena egoistisk, självgod o elak
(fast med de vackraste bruna ögon)
o den andra som var världens snällaste,

naivaste o mest kärleksfulla.
Den sista stannade jag hos ett tag, han fick
mig att känna mig älskad o jag låtsades
att det kunde fungera.
Men med så många mil mellan varandra var det dömt att
misslyckas.
O han gick.

Så, iväg igen.
Denna gång hittade jag gitarrpojken.
En man som jag föll pladask för redan som 18-åring
o som kom tillbaka in i mitt liv igen 8 år senare.
Den här var jag ganska säker på att jag hade älskat i ett annat liv.
Han var min själsfrände o jag hade aldrig känt mig så
hemma hos någon annan som med honom.
Visade sig att även själsfränder kunde
vara lögnare.

Fick PANIK o anföll första bästa dansare
som luktade gott o dansade bra.
Hittade en Björntass.
Låtsades en natt att jag var lycklig

Märkte hur trasig jag började bli så jag gick tillbaka
till det jag kan bäst.
Jaga luftslott.
Hittade en liten Valp.

En pojke på 23 år med en gudomlig röst.

Vad jag inte väntade mig var att jag fann något mer
än det jag sökte.
En fantastisk person med en så stark charm
att han slog omkull mig.

Men luftslott kan man ju inte behålla,
så jag hittade en ny danspojke.
Jag kallade honom Rickard.
Något annat namn fick han aldrig.
Jag var trött på mina sagor men bestämde
mig för att denna ville jag leva lycklig med i alla mina dagar.
Några år blev det för all del, graden av lycka kan väl
i efterhand diskuteras.

Nu var alla sagor borta.

Jag slutade fly till varma famnar.

Satte livet på paus.
Slutade tro på lyckliga slut

Men en liten gnista finns, ibland sprakar den till.

Men tills flamman är stadig igen låter jag mannen 

med de fina underarmarna åtrå mig, o jag åtrår honom

Sådär löjligt mycket att hjärnan stänger ner.
Kanske mest för att med honom kan jag vara någon helt annan
o kanske är det precis det jag behöver,
tills jag hittar tillbaka till den jag faktiskt är.