~Lilla Ego, fy skäms~

Igår gick jag längs Parkgatan med tårar rinnandes
nedför kinderna.
Halvvägs glömde jag t.o.m av alla människor
som var där o lyckades få till några rejäla

snyftningar o snörvlingar.
Tänkte skylla på raggarallergi om någon

kom fram o undrade hur det stod till...

Tänk hur fort man glömmer av hur ont

besvikelse kan göra.

Att det verkligen är som ett knytnävslag i magen.
Att man inte får luft.
Jag trodde att jag betydde mer.

Efter alla timmar i telefon det senaste,

efter allt vi diskuterat.
Jag trodde att jag var värd mer.

För precis som de andra -

som stack vid första motgång

-ville du ju inte förlora mig.

O man försöker förklara.
Att man blir ledsen, att det gör ont, 

att man inte förstår...

att man inte förtjänar det.
För visst är jag säkert stundtals trasig o svår

o jag är inte ens lite vacker,

Jag förstår om jag inte är en sådan man blir kär i.

Men ringer du mitt i natten så svarar jag.
Är du ledsen o ber mig komma så kommer jag.
Jag finns alltid där.

Jag var en jäkligt bra vän.

Även när du inte alltid förtjänade det.

Så jag förtjänar inte skit tillbaka.

Men vad är tacken?
Bajs i ansiktet, typ...

Jag BEHÖVER inte dig.

Det finns liksom enklare människor.
Jag har flirtat med andra sedan du kom in i mitt liv.
Jag har knullat andra,

O skulle min basist dra med mig bakom 

ladan på lördag för att hångla upp mig skulle jag glatt

följa med.
Men hela tiden har du malt i tankarna,
Trots din knasighet hade jag valt dig.
Problemet var ju bara att du aldrig valde mig.

Så  jag är ledsen att jag missförstod.
Jag fick väl någon slags hybris o trodde att jag gick
att tycka om...

... Lilla ego, fy skäms.

(O som att du skulle läsa, kära C...)