Han är lite som det där myggbettet som du kämpar med att ignorera
för det kliar o svider så att du blir tokig.
O när du nästan har glömt av det är det något som liksom bara kommer
åt lite o voila;
Det är det enda du kan tänka på igen
O även fast du vet att det bara kommer göra saken värre
så kliar du.
... jag kliar mig blodig.
Jag försöker förstå.
Kanske är det min akilleshäl.
Istället för att bara släppa taget så försöker jag komma
fram till vad som hände o varför.
O jag försöker lyssna på det som sägs,
att jag inte kan försöka hitta en logisk förklaring
där det inte ens finns nån logik att finna.
Att jag måste sluta att tänka i banorna
"Vad gjorde jag för att förtjäna det här?"
Men en trasig flicka kommer alltid beskylla sig
själv, hur knasig den andre än är.
För trasig är jag.
Inte direkt så att det stör om saker bara flyter på.
Jag är världens bästa flickvän egentligen.
Väldigt självgående o enkel.
Men jag klarar inte velande o bråk som jag inte förstår
o den där känslan att man inte riktigt vet från en sekund
till en annan om man är prinsessan i berättelsen eller
den pestsmittade tiggaren utanför portarna.
Men ska vi tävla om trasighet skulle han gå härifrån
med guldmedaljen.
O det vore enkelt att säga att jag tyckte om honom TROTS
det, men jag tyckte faktiskt om honom MED trasighet o allt.
Så visst fasen gör det ont när han inte har överseende alls med min.
Två veckor utan ett ljud o jag saknar honom.
O det svider värre än ett myggbett att han inte alls verkar sakna mig...
Jag kan bara sitta här o hoppas att det en dag
slutar att klia.
Jag kan bara sitta här o hoppas att det en dag
slutar att klia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar