Jag börjar mer o mer inse att jag har lite väl många
likheter med fröken Tingeling.
Vissa dagar känns det faktiskt som att ingen förstår mitt språk,
jag är innerst inne en ganska god filur men jag blir lätt svartsjuk o lite
hämndlysten o tror inte människor på mig tynar jag sakta men
säkert bort. (Vi bekräftelsehoror i mellan)
Däremot kan jag väl inte skylla mitt temperament på att jag är såpass liten
att jag bara kan hålla en känsla i mig åt gången dock?
Eller?
Jag fann ju Peter Pan igen, han hade virrat omkring i de Värmländska skogarna
i några år men plötsligt stod han där ännu en gång, som om ingenting hänt.
Men jag borde ju lärt mig vid det här laget att såpass yviga pojkar
alltid kommer att välja en Wendy, inte en liten muttrande älva
med humörsvängningar.
Så, jag borstade av mina dammiga små vingar o provade istället plan B.
De förlorade pojkarna.
En stack ut lite extra på stört.
En blond pojke med en riktigt läcker brösttatuering.
Jag tror jag cirkulerade runt honom som en äggsjuk höna
i nästan fyra timmar innan jag tog mod till mig.
O där skulle man ju vilja säga att den vackraste av sagor
fick sin början, men man kanske inte ska tussa ihop en
trasig pojke med en älva som tappat tron på sig själv...
Så här sitter jag nu.
Lite blek o glåmig efter missförstånd, skitsnack,
onödiga bråk o kaos.
Tynar bort mer o mer för var dag.
Önskar att någon, någon gång, ska stanna till
länge nog för att se att bakom min mur glittrar jag av älvstoft
o håller man sig bara nära mig kan jag få dig att flyga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar