It´s complicated...

Du andas ganska tyst, jag tror du somna till slut.
Tårar gör en sömnig, inte sant?

Det finns en sång som alltid
finns i min hjärna.
Som liksom etsat sig fast där inne.
Tycka vad jag vill om mannen som orden 

kommer ifrån, men jag kommer 

alltid att älska sången.

Handlar den om dig?

Jag vet inte hur ofta jag fick den frågan.
Att den skrevs när jag var mycket yngre
verkade ingen lägga märke till.
Inte heller att jag nästan blev lite förolämpad
över en del saker de tydligen då trodde om mig?
Vadå obefintliga bröst?
Kriminella, livsfarliga sätt att köra bil?

Kul med RAVE!?
Tyckte allt att de kände mig lite väl dåligt...
(okej, det där med bilen är väl kanske lite sant)
Nä ni, jag hade heller aldrig nån intention
att bli ett "par"
(jag var bara ung o naiv)
Så i just detta fall handlar det inte om just lilla mig...

... men likt förbannat känns den nästan
lite som en förbannelse?
Att jag alltid kommer att vara en
"Allt du är"
Att det förföljer mig.

För hur ofta vill jag inte häva ur mig just:

"Det har liksom börjat svida, ja det dansar, snurrar runt.
Jag vet inte riktigt vad det är?
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt.
Men jag börjar nästan tro att jag är kär.
O jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt, 
om oberoende o distans.
Ja, jag kanske fuckar upp allt nu.
Det gör jag ju nästan jämt.
Men tror du inte att vi har en chans...

Allt låter ju liksom alltid så bra.
Tills jag skenar av spelbrädet
o börjar bry mig.
Det är nånstans där som förbannelsen klickar in?

"Jag bara älskar allt du är, men inte dig."

Så ja Loke, it´s complicated.

It´s fucking jävla complicated...

Ps. Jag är snällt blockerad på FB sedan 2013

så Patrik Gustavsson är inte ensam längre :P